Från början var det bara ett skämt. En kul grej. Vi Olyckskorpar är bra på dåliga idéer.
Speciellt sådana man slänger ur sig på telefon:
– Kan vi inte ha ett lussetåg med flytringar? Smacka på oss tomteluvorna och de där strutarna, drilla lite havsöring. Käka lussebullar och pepparkakor och dricka glögg tills vi kräks?
– Kan, kan vi väl, blev svaret.
Jaha, och så är vi där. Nattkörning via Uppsala till Gävlekusten. Att jag alltid ska öppna käften så fort det slår en gnista i skallens gamla rostiga tändstift.

Lussetåget blir kallt. Ingen Lucia, inga tända ljus. Bara tre tomtar, redan lite smålulliga på termosglögg. Olyckskorparna, Matte och Bazz och jag. Tre tomtar, frenetiskt paddlande i våra flytringar runt, runt, som virvelbaggar för att inte frysa ihjäl. Inga pepparkaksgubbar har slutit upp, inga stjärngossar, men vi ser faktiskt ett stjärnfall svepa över eftermiddagshimlen. Pauser med halkiga åkarbrasor på de frostiga strandstenarna. Mer glögg och djupfrysta lussebullar. Inga andra människor, ingen fisk. Ett par havsörnar är allt vi ser på hela dagen.

Men vi har roligt. Och det är vackert. Och i vågbrotten står en liten julgran av is.
Bazz tror han lussat färdigt. Han kan inte känna benen längre och läpparna är lika blå som ögonen. Mattes snusdosa är borta och var har jag lagt kniven egentligen?
Jo, vi kanske ska ge oss.

Hemma i Stockholm igen ringer Jimmie.
– Ut i morgon? Vanliga stället? Klockan fem vid macken?
Jo, då får jag väl gömma väckarklockan under sängen då så jag kommer upp.
Också det en bomtur, men vilken dag. En sån där dag man kommer att ta med sig ner i graven. En morgon med en djupröd soluppgång, dis och rimfrost över klipporna. Tobis som irrar omkring över sandbottnarna och klart kallt vintervatten. Två kontakter har vi i alla fall och ser någon fisk skvätta i ytan.
De följande dagarna blir det en hel del turer ut i havsbandet. Jimmie har jobb på en kåk ute på Värmdö, så vi hinner med en morgonsväng innan han åker dit och hamrar och jag åker ut till Tyresö.
Det är fina fisken alla dagar, vi ser fisk och har ett och annat konstigt hugg, men lyckas inte kroka.
En morgon försover jag mig och väcks av ett MMS vid sjurycket. En bild på Jimmie, flinande som en unge som just fått rosa sockervadd på cirkus. Han håller en silverblank öring i famnen. Den ser tung ut. Jag går direkt från sängen och ut i bilen. Drar på mig understället på vägen. Av någon anledning kommer jag att tänka på brandmän.
Den dagen får faktiskt också jag en öring, men min är inte så stor som Jimmies. Den är mindre än Jimmies, mycket mindre. Men det är en öring och det är roligt så jag låtsas att storleken inte har någon betydelse, för ”Det är ju i alla fall fint att få komma ut och bla, bla, bla, bla, bla”.


Nästa dag hoppar jag morgonfisket och åker norrut på en eftermiddagstur med Vladimir i stället. Han har ett säkert kort i en vik med lite strömdrag där det står mycket färgad fisk. De leker, hoppar och plaskar, men det är bara skenlek. Tångrunkare som svassar omkring några veckor innan de inser att de är på helt fel plats och simmar ut igen. Vladimir får sin vana trogen öring innan jag kommit ut i vattnet.
Ho, ho, ho. Han skrattar som den ryska tomten i Trolltyg i Tomteskogen och drillar upp en fyrakilos lekhanne på sitt Klass 2 spö som om det var vanlig småpotatis. Jag tvingar på honom tomteluvan jag har i sidofacket på flytringen bara för att jävlas och tar ett par snabba bilder. Luvan har legat där sen Luciafisket. Den luvan ingen ville ha, tomtemorluvan med vita flätor. Så nu ser jag alltså för första gången tomtemor försiktigt släppa tillbaka den här vinterns största öring innan hon, jag menar han, åter skrattar sitt ryska tomteskratt och säger:
– Japp, då tar vi en till och så paddlar han iväg och tar en till.
Faan. Då det börjar skymma får jag i alla fall på en hyfsad fisk. En hona som är lite halvblank sådär och som det är rätt bra krut i fortfarande. Hon simmar rakt in i håven och jag håller henne i vattnet medan Vladimir paddlar upp långsides.
– Åhå, fin.
Det blir tomteluva på igen och Vladimir fotar. Flätorna på luvan har blivit blöta och frusit till två istappspippiflätor som står rakt ut. Jag sliter bort dem och stoppar dem i fickan, tar upp fisken ur håven och försöker pressa mina frusna kinder till ett leende. Jag brukar få skit av redaktören för att jag alltid ser så sur ut på bild. Jag har försökt förklara att jag är en sån som ler med ögonen och hjärtat i stället för att blotta tänderna, men han tror jag ljuger. Säger det inte rakt ut, men jag vet att det är så. Öringen simmar vidare och vi åker hemåt.

Två dagar senare är vi på Gålö. Vladimir får fisk. Jag tappar fisk. Efter tredje fisken säger han att det är lite trögt och jag funderar på hur trögt han skulle tycka att det var om jag släppte ut luften ur hans flytring och såg honom åka spruttibangbang rakt ut i havet. Äh, Vladimir är en oerhört duktig fiskare och han får fisk för att han gör rätt, jag får ingen fisk för att jag … ja, ni vet. Droppen kommer ändå då några spinnfiskare kommer och kastar prick på mig, missar ringen med en hårsmån och kniper en öring rakt under mina simfenor.
Dan före dan före dan nu. Julmiddag på jobbet och en trasig fläkt i bilen för raskt fram historien till självaste julaftonsmorgonen.
Jag, Jimmie och Sewe stiger gäspande ur bilarna. Tidigt som fan. Tidernas gryning tidigt. Stenålderstidigt.
Vi får se juldagsmorgon glimma över havet. En frostig sandstrand gnistrar som alla Vintergatans stjärnor. Vi sjösätter ringarna och glider ut i det ångande vattnet.

Det vore så roligt att kunna sprida lite glädje så här på den stora dagen. Ett julkort. Ett MMS:at massutskick med en bild på den största blankaste öringen i världen bara. Från mig till alla fiskepolare och så någon passande stilla hälsning typ ”God Jul för fan. Kalle Anka kan dra åt helvete”. Något sånt. Från mig till dem alla. En riktigt God Jul.
Jag vill inte ha någon traditionell släktmiddag med fyrtioåtta plockrätter och en gran med fullt av paket under de nedersta grenarna. Jag vill ha varm blåbärssoppa och en knallblank öring under en snöpudrad martall på en svinkall skärgårdsklippa.
Ska det vara för mycket begärt? Tomten? Gud? Någon…Hallå. Hallåååååå!
Jaha. Och nu börjar det snöa också.


text och foto:
Marcus Hallquist