Text: Marcus Hallquist
Foto: Marcus Hallquist & Bassel Elharbiti










Det finns vatten… och så finns det vatten och så finns det Norrbyströmmen.
Klart vatten som rinner över grus och sandbottnar, Stenskravel, oljeskiffer och lerbanker. Strömmen sveper över ryggarna på regnbåge som anpassat sig till det klara vattnet, blivit ljusa och tätprickiga. Vidare över öringarna som är feta och smörgula. Med sina röda och svarta prickar ser de ut som juveler då de lyfts över ytan, men försvinner nära nog då de släpps tillbaka i vattnet igen.
Smolt från förra höstens lek pirrar iväg, kräftor kravlar mellan stenarna, hägrar kraxar, skarvar flaxar, spindlar spinner, fjädermyggen rister över lugnvattnen, svärdsliljorna hugger till i hjärtat då man går förbi. Det är lite som en flugfiskares våta dröm.


En gång, jag tror det var under en semester i Ystad, byggde jag och min bror ett jättelikt sandslott.
I alla fall verkade det jättelikt på den tiden, idag skulle jag nog nöja mig med att säga att det var stort. Hursomhelst hade det en vallgrav runt tinnarna och tornen och i den där vallgraven inplanterade vi spigg som vi fångade utanför med några bambuskaftade håvar pappa köpt på OK.
När det började blåsa pålandsvind steg vattnet och vågorna åt sig in i vallgraven så spiggen rymde och fortets mäktiga murar rasade och drogs ut i Östersjön.
Jag tänker på den där vallgraven nu när jag står här i Norrbyströmmen. Norrbyströmmen är som vår vallgrav var i våra drömmar, men det här byggprojektet är lite mer lyckat.
Vattnet är klart, väldigt klart. Det växer grönt friskt starrgräs längs kanterna. Sländor och fjädermygg dansar över ytan och fisk, det är fisk överallt och man ser dem genom vattnet där de glider omkring.
Jag tycker det roligaste som finns är att fiska på fisk man ser. Vak i all ära, tar fisken torrt är det fantastiskt, men låt oss vara ärliga, hur ofta händer det? Vad du än svarar så håller du säkert med om att det är för sällan. Och när det händer, vakar det gärna utom räckhåll för dina längsta kast, eller så tar de någon fluga du inte har med dig eller en som är så otroligt liten att du inte kan se vad det är och om du lyckades lista ut det skulle du aldrig kunna knyta på den på tafsen. Dessutom krävs det stor erfarenhet för att kunna avgöra vilken fisk som är störst och värd att fiska på bara genom att studera vakbilden.
I ett vatten där du ser fisk är taktiken en annan än vad man är van vid. Du får förvandla dig själv till en jägare. Du smyger längs stränderna i Sitting Bulls mockasiner. Biter dig i läppen varje gång du tappar balansen, svajar till och ser en snabbt flyende skugga svaja iväg. Då du till slut ser en fisk som av någon anledning inte flyr, verkar den ändå ha sett dig. Du hukar dig, sätter dig i gräset och funderar på vilken fluga du ska välja, väntar och tittar stint på fiskens minsta rörelse för att försöka avgöra om du skrämde den ordentligt eller om den återgått till sitt och inte längre ser dig som en fara. Kanske tror den att du bara passerade förbi och nu är borta. Du måttar ut lina och kastar. Du ser flugan genom vattnet, pulsen stiger, ögonen svider, du glömmer att blinka, du glömmer att andas.
Om fisken sedan skjuter fart mot flugan, öppnar munnen så du ser de där ljusa mungiporna innan den suger in flugan och vänder, då är det ett stort ögonblick i varje flugfiskares hjärta. Så också i ditt och det spelar ingen roll hur många gånger du varit med om det tidigare. Varje gång är unik, varje hjärtslag nytt.
Även om fisken inte tar flugan utan bara tittar på den är det i alla fall så spännande att man kissar lite i vadarna. Fan, även om den bara står där och knappt rör en fena är det spännande. Varje kast på fisk man ser är spännande.
Fisken i strömmen är inte lättlurad. Det är säkert en kombination av att de varit och tuggat på krokar förut, samtidigt som vattnet är så klart att tafsar, dåliga kast och fula flugor avslöjas lättare. Dessutom finns det mycket insekter att äta. Kvoten är satt till en fisk per fiskare och fisketillfälle, någonting som gör att fisken blir väldigt fin, hinner anpassa sig till vattnet och de redan välväxta, hela fenorna växer sig ännu finare, men samtidigt kan leda till att fisken blir krokrädd och i vissa fall får skador av att ha hanterats ovarsamt av fikare.

Jag Bazz och Matte Ring, Flugfiskeklubben Olyckskorparnas tre tufsiga olycksbröder lyckades naturligtvis besöka strömmen den dag på året då det blåste, åskade och haglade samtidigt, men vi får väl vara glada över att vi upplevt strömmen från dess finaste och värsta sidor. Och allt detta under
ett och samma dygn.

Fisken åt utan tvekan för vi såg att de åt, höjde och sänkte sig i strömvirvlarna samtidigt som käkarna rörde sig. Det såg ut som om de tog små, små kläckande mygg eller kanske nattsländor. De följde de där små svarta sakerna genom vattenskikten och plockade dem strax under ytan. Då solen kom fram kläckte stora gula Danicor som fisken slet åt sig. Då tog de på jusa stora Klinkhammers. Annars var det smått som gällde, smått och svart. Black Gnat, nedklippta svarta myror, superpuppor som fiskades vått som surpuppor, svarta foamskalbaggar fick vi också ett par bågar på. De få men fina öringar vi tog, föll alla offer för den ljusa Klinkhammern, bunden i Thomas Zullich anda.

Sammanfattningsvis kan man säga att Norrbyströmmen inte är vilket p&t vatten som helst. Det är i världsklass, eller på bra väg ditåt. En vacker plats naturen själv hade kunnat formge om inte ett par flugfiskefanatiker, Peter Lindstrand och Manni Svensson hade hunnit före. Strömmen försörjs med vatten från kraftverket ovanför och består av 7st grävda poler med en fallhöjd i hela systemet på ungefär 5 m, som ser till att strömdraget håller bra fart hela vägen. Boendet sker i ett trevligt inrett hus med vedeldad spis, topputrustat kök och en fikaveranda där bokstavligt talat fisken vakar vid ens fötter. Inte mycket växtlighet har fått fäste på bottnarna än och därför är det mycket lätt att få syn på fisken mot den sljusa sanden och leran. Den nedersta polen har en annan karaktär då den är en bit av den gamla naturliga strömfåran. Polen har sin tillrinnelse i en vitvattenfors som vid bra vattenflöde i det närmaste är ett vattenfall. Stränderna kantas av grova almar, al och ek och flera fallna stammar sträcker sig ut i vattnet. Polen sluter slutligen upp med Motalaströms gröna vatten.

Om Norrbytrömmen får vila tillräckligt mellan fiskena, om naturen läker de sår som grävarbetet lämnat efter sig, om vattenkvalitén och fiskkvalitén kan hållas som den är eller bli ännu bättre, kommer Norrbyströmmen inte att göra någon flugfiskare besviken.